Det hela började med att någon, inga namn nämnda, inte ville fira sin väldigt jämna födelsedag hemma. ”Vi kan väl åka bort någonstans tillsammans, till Kanada kanske?” Varför inte! Det är väl något de flesta tollarägare drömmer om, att någon gång besöka rasens hemland. Vi började kolla lite och fick reda på att 2005 skulle den Kanadensiska Tollarklubben fira rasens 60 åriga erkännande av den Kanadensiska Kennelklubben med en stor Homecoming Specialty i Halifax på Nova Scotia. Då vi fick en inbjudan av klubbens dåvarande ordförande Alison Strang, kennel Westerlea’s, kunde vi inte motstå frestelsen.
På den amerikanska e-postlistan fick vi kontinuerligt information och ganska snart stod det klart att det gällde mellan den 1-4 september 2005, som gällde och vilket hotell som skulle vara s k ”Host Hotel”. Eftersom det var helgen innan Labour Day bokade vi hotellet i god tid, nästan ett år i förväg. Sedan ville vi naturligtvis se lite av Nova Scotia när vi nu ändå var där, så vi bestämde att ta en 2 veckor lång semester. Det blev 4 dagar Tollarspecial och 10 dagars sightseeing runt halvön.
Biljetter och hyrbil bokade vi via Ticket resebyrå, när Lena och Magnus var på besök i Sandviken, och en resrutt växte fram under tiden. Hotellet för de första nätterna var ju bokat och resten skulle vi boka under resans gång. Vi beställde hem en resehandbok från www. novascotia.com som vi hade stor nytta av! Framförallt deras vägkarta, när vi sen var ute och åkte i vår hyrbil. Internet är ju fantastiskt när man ska planera och man kan få detaljerad vägbeskrivning till hotellen i förväg. Allt skrevs ut och sparades i min ”reseledarpärm”. Totalt betalade vi ca 25 000 kr per par för resa, hyrbil, bensin och hotell, för er som nu sitter och funderar på hur mycket det här kalaset gick lös på! Men det var värt varenda krona!!
Till slut var så dagen inne då vi skulle åka. Petter och jag åkte från Arlanda och Lena och Magnus från Landvetter. Vi sammanstrålande på Heathrows flygplats i London, för vidare flyg med Air Canada till Halifax. Efter en mellanlandning i St Johns, Newfoundland, landade vi något försenade på ett lite grått och mulet Nova Scotia. Fick ut våra väskor, letade rätt på flygbussen och kunde checka in på Ramadan Park Hotell i Dartmouth strax efter klockan 19 lokal tid. Då hade vi varit vakna nästan ett dygn.
Vi skyndade upp på rummet och lämpade av väskorna för att sedan ta oss ned till det samlingsrum klubben hade under hela specialen. Där var det "Meet and Greet" på kvällen med allehanda godsaker som musslor och snittar mm som alla fick plocka av. Petter och Magnus hittade snabbt baren och en god kall öl satt bra efter resan. Vi checkade in oss och alla fick en namnlapp att hänga runt halsen och en liten påse med presenter, en cd-skiva, pennor, marmelad mm.
Sen letade vi efter Alison Strang, till sist dök hon upp! Vi fick en gemensam bamsekram och det var jättekul att träffa henne igen. Annars var det inte så många ansikten man kände igen på en gång men det var skoj att kika runt på namnlapparna och känna igen namnen från e-postlistan. Bland de första vi såg var dock Eivind och Anna-Lise Holte, kennel Lauvstuas, från Norge och där fanns också danskar som representanter för Skandinavien.
Vi träffade även Jim Jeffery, som vi haft lite mail kontakt med om Yarmouth. Jim visade oss till Carol, kennel Shadowhill i Yarmouth och vi bestämde att vi skulle hälsa på henne när vi kom till dit... Det skulle visa sig bli en av resans verkliga höjdpunkter!
Vi vaknade, av förklarliga skäl, ganska tidigt första morgonen, Nova Scotia ligger 5 timmar efter Sverige, så vi gjorde oss i ordning för att gå och kika på Agilityn. Att Agilityn hölls inomhus kändes väldigt konstigt först, men arrangörerna var tydligen rädda för vad ett regnväder i september kan ställa till med. Nu var det soligt och varmt, faktiskt hela resan, men jag kan förstå att om man har tillgång till Pawplex, att man hyr det för att vara på den säkra sidan. Det berättades för oss att på vardagar är det ett hunddagis/träningsställe, heltäckt med gummimattor, där man kan gå kurser i lydnad mm. Agility tävlingarna flöt på och verkade arrangeras som i sverige. Här träffade Petter en hund från Laura Nories kennel Dalry Duck som han fastnade för. Inte så konstigt då han var lite släkt med Råbert. Jag hade lite kontakt med Laura 1995 då jag gick med i klubben och var hon redaktör för klubbens tidning Toller Talk. Vi kikade runt ett tag för att sedan bege oss tillbaka till hotellet för att vila en stund. Sedan var vi inbjudna till klubbens ”General Meeting” på kvällen för att berätta om vårt arbete med Svenska Tollarklubbens Rasbok.
Innan mötet överlämnade vi det pris den Svenska Tollarklubben skänkt till Best Field Toller till Pam Dunn, Kare’s kennel, som var en av de ansvariga för WC provet på söndagen. När mötet öppnades började Alison med att hälsa två gamla medlemmar välkomna tillbaka. Det var Mary Sproul, Sprouls kennel, och Jim Jeffery, Littleriver kennel. Vad jag förstod bor Mary på Nova Scotia och Jim har precis flytta tillbaka till Yarmouth. Därefter avhandlades en del punkter som hade med ekonomi, etikregler mm att göra och sedan blev vi uppkallade till bordet längst fram. Vi hade två kompletta uppsättningar med rasböcker med oss och de skickades en efter en runt i salen. De blev verkligen uppskattade och det ställdes många frågor kring hur vi gjort, vad det kostade, hur många som trycktes osv. Den senaste, 2003, tog längst tid att passera genom hela rummet... Sen var det många som ville prata med oss! Deb och Tom Vaida hade haft en avkomma efter Ghats, osv. Många ville köpa böckerna av oss! Vi sa att de fanns att köpa i Tollarbutiken! Tollertalk's redaktör, Vicki Mierins, fick dock en uppsättning med alla tre böckerna, då hon troligen kommer att hålla i en del trådar om de bestämmer sig för att göra en egen rasbok.
Eftersom vi ännu inte hämtat vår hyrbil tiggde jag och Lena skjuts av Holtes till utställningen på lördagen. Magnus och Petter skulle hämta bilen under dagen och komma efter ut till Exhibition Park i Halifax. När vi kom fram undrade vi vad det var som lät, men det vara bara säckpipeblåsaren som "värmde upp" i utkanten av parkeringen. Inför resan hade vi inköpt varsin t-shirt i gult och blått som det stod Sweden på! Det var uppskattat och vi syntes på så sätt väl. Vi gick tydligen under benämningen ”The Swedish Team”!!
Trots att vi var ganska tidigt på plats fanns det inga lediga stolar kvar runt ringside men Kathy Como, Vermilions kennel (som har köpt en Tollare från Vildandens), hjälpte oss och vi hämtade stolar och gjorde en andra rad bakom den första. Det var maffigt att se alla hundar som skulle vara med i utställningen komma in på rad efter säckpipeblåsaren och ställa upp inne i ringen. Sen var det igång. Med en manlig ringsekreterare, nästan 2 meter lång, i kilt! Man fick nästan nypa sig i armen några gånger... Vi är med på en Kanadensisk Tollarspecial!! Vi drömmer inte!!!
Det blir ju lite speciellt med de här gummimattorna runt hela ringen och en tvärsöver. Ett led av hundar från klassen där varje handler är beredd, visar hunden för domaren, springer fram och tillbaka på mittenmattan och sen ett varv runt ringen och ställer sig sist i ledet, och sen nästa hund. Det finns inte så mycket utrymme för att se någon personlighet hos hunden. Men det är olika seder och bruk...
Annars såg hundarna ut som våra, ingen skillnad så, eller rättare sagt samma skillnad mellan hundarna som vi har. Mörka, ljusa, smala, tjocka, höga, låga, ja ni vet! Eftersom Alison sagt vid något tillfälle att man bara tar med sig de hundar som man tror har en chans trodde man nog inte att variationen skulle vara så stor som den faktiskt var. Roligt var att öppenklass hanar vanns av en dansk som vi hejade lite extra på förstås! Men när vi kom till klassen "Specials", som vi uppfattade var för champions, började det likna något. Här fanns en del riktigt fina hundar som visades upp, bl.a. dagens BIS, AM. CAN CH. Littleriver's Decoy Dancer CD, JH som sedan även vann den Amerikanska Tollarspecialen i Oregon i början av oktober.
På kvällen hade vi anmält oss till banketten! Även här var det inmarsch till säckpipa. Alla borden var fint dekorerade med hummer tinor, flaggor, tygservetter i Nova Scotia tartan med servettringar med specialenlogga, menyer med logga på, vin med logga osv. Det blev ett Svenskt/Norskt/Amerikanskt bord med oss, Holtes och Vaidas. Det var buffé och det tog sin lilla tid men sedan tog Derek Dunn mikrofonen och hälsade välkommen och tackade alla som gjort detta möjligt! Här nämndes också det pris som Svenska Tollarklubben skänkt till morgondagens WC och det blev jubel och applåder! Alison kom sedan och tackade å klubbens vägnar. Hon sa att det var mycket uppskattat och att nu måste den Kanadensiska klubben också skänka något, eftersom vi gjort det två gånger! Vi smög iväg när auktionen höll på som bäst. Alla fick skänka saker som auktionerades ut på kvällen till förmån för nästa Tollarspecial! (Kanske något att ta efter??) Trevligt var det i alla fall och Jamie Como, på bästa festhumör, tackade oss för priset i förväg!
Vi bestämde oss för att ta en liten sovmorgon och åka ut lite senare till WC provet. Karta fanns i katalogen och vi träffade på David Etter på parkeringen som gav Petter en vägbeskrivning som verkade enkel och överensstämmande med kartan. Men vad vi bedrog oss! Det tog oss två timmar att hitta platsen! Vi såg till slut ett annat par vi kände igen från middagen som såg vilsna ut efter vägen, de hade Pam Dunns mobil nummer och efter att ha hittat en plats där vi faktiskt hade mottagning på Lenas mobil fick vi tag i Pam. Kartan var fel och nästan alla hade åkt vilse på morgonen!!! Det var bara att åka tillbaka en bit och sen ned på en väg som såg ut som det bara var en infart men sen kom vi rätt! Till Davids försvar får man väl säga att han inte hade några glasögon på sig och att det var "dagen efter kvällen före" så att säga...
Det skulle bli spännande att få se ett WC för första gången. Det var ett officiellt prov och det deltog även en flat och några labradorer. WC har tre nivåer, WC, WCI och WCX. WC består av två enkelmarkeringar på land och vatten, WCI dubbelmarkering på land och vatten och WCX dubbelmarkering samt dirigering på land och vatten samt att föraren ska föra hunden och hålla i en bössa under provet, sök förekom inte.. Allt vilt bestod av änder vad vi kunde se. Det var återigen en solig dag och det blev en lång varm dag för hundar och förare. Något som förvånade oss var att man godkände hundar som såg ut att vara rätt hårda i munnen, viltet kollades inte när det kommit in. En labrador godkändes som lagt sig och rullat flera gånger på viltet.
Men Alison förklarade att WC mest var för att få folk att komma igång och starta sina hundar. Helst skulle hon vilja ha Tollingjaktprov på specialen och helst då med de svenska reglerna som hon tyckte var bättre än de amerikanska. Nåja, domarna skulle så vid prisutdelningen utse dagens bästa Tollare och valet föll på WCI hunden Yellowrose's Autumn Willow, äg Derek & Nicole McTaggart. De tyckte hunden var en mycket god markör och simmare som lydigt och samarbetsvilligt utförde provet med ”great style” fick så priset som vi hade haft med från Tollarklubben, ett kristallblock med en kanadagås som motiv i gravyr av Mats Jonasson. Nu hade klockan blivit nästan 8 på kvällen och solen hade gått ned. I mörkret letade vi oss tillbaka till hotellet och många med oss avslutade specialen med en middag i hotellrestaurangen. Med Holtes vid bordet bredvid åt vi en, av många kommande, god middag bestående bl a av färsk fisk och lokalt producerat vin.
Dagen efter checkade vi ut från hotellet och började vår rundresa av Nova Scotia. Först åkte vi längst ostkusten upp till Cape Breton, runt Cabot Trail och sedan söderöver längs Minas Basin och Bay of Fundy ned till Yarmouth. Ett stop blev det också i Truro där Magnus och Petter kände sig manade att åka Zodiak (en slags gummibåt) på tidvattnet som kom in i den närliggande Schubenacadie floden, s k Tidal Bore River Rafting. Ägarna till anläggningen (www.tidalboreraftingpark.com) hade två labbekillar och vi kunde inte låta bli att fråga varför de inte hade Tollare? En anställd kom förbi och undrade ”Nova Scotia ... what?”
Vi kom till Yarmouth på söndagen och det mesta var stängt men turistbyrån hade öppet och vi var som vanligt in och botaniserade bland souvenirerna. Snacka om att vi blev snopna när vi hittade bl a en affisch med Nina Enhage med Birdcherrys Nova och Aji Franzén troligen med Drögstas Cat-Ri-Ona på väggen! Vi passade på att besöka länsmuseumet, arkivet var tyvärr stängt, där träffade vi en väldigt trevlig man som kände Eldon Pace (står att läsa om i boken A Breed Apart av Gail MacMillan). Nåja, på måndagen ringde vi Carol Doane som vi träffat på specialen. Carol har kennel Shadowhill tillsammans med dottern Cara och bor utanför Yarmouth vid Brazil Lake. Hon kom och hämtade oss i sin van och körde oss runt på sightseeing av staden. Sen bar det av mot Little River och ”the silly sign” som hon kallade det... Den hade vi också sett i Gails bok och den måste vi ju bara se! Sen åkte vi förbi Avery Nickersons gamla hem, som nyligen bytt ägare och hundhusen var nedrivna. Carol berättade att Averys och Ernas dotter inte haft möjlighet att ta hand om hundarna efter Ernas död och därför hade hundarna så småningom placerats ut hos olika uppfödare på Nova Scotia.
På väg hem till Carol stannade vi hos en familj som hade valpar. Tollarvalpar trodde vi men det var det inte... Det var Little River Dogs. Vi såg nog ut som fågelholkar hela bunten. Nog för att vi visste att Tollarna kom från Little River Duck Dogs men inte hade vi förstått att man fortfarande avlade på dessa oregistrerade hundar, men så var det! Dan Goodwyn hade två tikar, en äldre tik och så mamman till valparna. En Little River valp kostar 400 dollar medan en registrerad tollare 1000. Så man kan ju i viss mån förstå att jägare inte vill betala 600 dollar för ”bara” ett papper. Eftersom Dan och hans familj inte var hemma fortsatte vi till Andy Wallace (finns också med i Gails bok) som har jagat med Little River dogs i många år. Andy hade nu endast en 12-årig tik, Sadie, som hade ganska besvärlig reumatism men som med medicinering hängde med bra ändå. Han planerade att ta en valp från David Woods där han skulle få tillbaka sina gamla linjer om jag förstod det hela rätt. Vi var nog fortfarande lite chockade och så här i efterhand kommer man på massor med frågor man vill ha svar på, men vi vet ju var han finns. Carol sa också, som vi hört andra någon gång berättat, att om Avery såg en bra Little River hane så kunde det hända att han parade sin tik med den istället för den registrerade hanen som stod i pappren.
Sen bar det iväg hem till Carol där hennes två tollartikar och några valpar ur en kull tollarvalpar väntade. Hon hade även en gammal Little River hane, Copper, som blivit pappa till mellan 70-80 valpar (valpar finns på bild på s. 19 i Gails bok). En stolt herre som påminde oss om Johan Körges Mandu (Drögstas Cat-Man-Du). Här hade Carols sambo Donnie börjat med kvällsmaten, Seafood Chowder, och han fick hjälp av tikarna som också letade potatis i landet med käkade dem råa! Senare kom även Carols dotter Cara med dotter och make för kvällsmat. Vi fick även besöka deras hem och se hennes två tikar, en Tollare och en Little River tik . Sen kunde Donnie inte låta bli att visa oss sina marker runt sjön och sitt sågverk som han var mycket stolt över. Vi fick också se en del av de hus han byggt, han har jobbat som snickare tillsammans med sina bröder. Han var lite besviken att vi inte stannade och sov över i gäststugan han byggt, men efter att ha fått bjuda oss på kaffe på ”Tim Hortons” skiljdes vi som vänner! Det förvånade oss lite att det inte var några ungdomar ute på kvällarna utan man såg mest medelålders/äldre innevånare ”hänga” vid McDonalds och liknande ställen. Man kanske ska satsa på att pensionera sig på Nova Scotia?!
Tisdag morgon styrde vi kosan tillbaka mot Halifax via Lunenburg, (tyvärr var skeppet Bluenoser inte i hamn,) och Peggys Cove. Sista dagen strosade vi runt lite vid shoppingkvarteren runt hamnen innan vi åkte mot flygplatsen. På vägen stannade vi till på en affär som vi kan rekommendera! Four Feet On The Ground hade många fina saker med tollare på! Bara av en händelse togs den vävda tollarpläden fram och den var vi ju bara tvungen att köpa, varsin!
Som ni förstår fick vi en fantastisk semester, otroligt gästvänliga människor, makalösa vyer, gudomlig mat, fint väder och trevligt sällskap!! Varför har vi inte gjort detta tidigare?!? Alla ni som funderar på att åka, säger vi bara ÅK!! Alla tollarägare borde någon gång i livet få uppleva ”Tollerland”.
Komplett resultatlista från specialen finns på internetadressen www.toller.ca/2005NatSpec/results.htm.